Tell me something I don´t know

Har nu hittat hit, inte för att jag tänker bli någon hejjare på bloggfronten men jag ska använda mig av den till lite onödiga utlägg och tankar, som jag kan göra lite för mycket ibland dock!

Så vart är vi nu, jo Juni, Juni ooch om 2 veckor börjar jag arbeta jag LÄNGTAR, det låter galet, men att gå hemma får saker och ting att faktiskt bli enormt tråkigt, jag trivs så bra på mitt jobb så det ska bli en ren fröjd att få komma dit och bli en av gänget igen, det är lite av mitt andra hem!
Denna sommar kan komma att bli den sista vi får va kvar, därför ska vi tillsammans med vaktmästarna ordna en Grillfest på fältet en fin sommarkväll!
Idag var jag o hälsade på Camilla och vi pratade om en hel del, dels jobb, men även mycket annat, jag tycker om henne massvis, hon finns alltid till hands när man behöver det=)

Självklart sprang jag även på Hästen Nicke som alltid ska buffa och kramas, haha jag var rädd för honom i början men nu gillar jag han med, han har blivit en sån där typ som man nästan saknar om man inte springer på honom!
Sen att han är enormt nyfiken och frågar mig om saker som jag faktiskt inte har en blekaste aning om är ju en annan sak, men vem vore han om han inte var så!

Camilla & jag förde ett samtal om att känna människor och att känna sig själv, vilket är rätt intressant, man tror att man känner någon men gör man verkligen det?
Jag känner att jag knappt känner mig själv ibland, jag har även kommit fram till de senaste dagarna då jag mest ätit och sovit att jag faktiskt väldigt sällan är helt mig själv med människor jag inte känner, jag går in i mitt beskyddande skal där jag är blyg och inte tar för mig, jag vågar inte riktigt vara mig själv, släppa någon inpå mig för jag har redan bestämt mig för att det kommer sluta illa.
Jag kommer ihåg när John och jag började Umgås lite mer och efter ett tag då han sa till mig:

- Nathalie vad har hänt? Du har blivigt så annorlunda, mer avslappnad och glad, du är dig själv nu eller hur?
Du kan se mig i ögonen nu, det har du aldrig gjort innan, faan vad kul!

Nu i efterhand så inser jag att det faktiskt va så, jag hade förmodligen tidigare inte vågat visa vem jag faktiskt är och litat på honom..men så fort jag kände mig trygg i situationen så släppte det, det här är inget jag själv ens lagt märke till.

Men människor ger mig väldigt sällan chansen till att våga öppna mig heller, visst över dator och telefon är jag till det mesta mig själv, men så fort någon kommer inom min "privata" radie så händer det något.
Människor tror att de vet vem jag är till 100 % fast egentligen har de inte gett mig chansen att ens visa hälften av vem jag är.

Äsch nog om det nu, time to go=)